18.2.2014

A Ab, som hörde till den norska X-koncernen, ägde hela aktiestocken i B Ab och hade 18.5.2004 sålt den till ett norskt bolag i samma koncern. Det norska bolaget hade samma dag mot teckning av aktier i ett annat bolag i koncernen, C ASA, överlåtit aktiestocken vidare till sistnämnda bolag. Till C ASA hade även överlåtits andra bolag som hörde till X-koncernen. C ASA listades på Oslobörsen i juni 2004. Med anledning av affären med dotterbolaget hade Koncernskattecentralen till A Ab:s inkomst för 2004 lagt 62 017 440 euro på den grunden att det pris som använts vid affären ansågs ha underskridit aktiernas gängse värde. Vidare hade en skatteförhöjning om 620 000 euro påförts.

A Ab hade anfört att köpeskillingen för aktiestocken i B Ab hade bestämts utgående från bolagets avkastningsvärde, som beräknats enligt en kalkyl över nuvärdet av kassaströmmarna i B Ab. Kalkylen var gjord av en utomstående expert.

Som utgångspunkt för köpeskillingen hade man valt en kalkyl som kallades mediankalkyl och som ledde till ett lägre värde än de alternativa prisbestämningskalkylerna, som utgick från hög respektive låg tillväxt. Mediankalkylen skilde sig från övriga kalkyler i fråga om vissa variabler som väsentligt påverkade slutresultatet. För flera av de använda variablerna saknades utredning om hur de hade härletts ur B Ab:s budget, ur historiska data, data för jämförelseföretag eller andra data. Variabler som inte förklarats användes också i de kalkyler av den utomstående experten vilka grundade sig på koefficientanalys och vilka presenterades som stödkalkyler.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att trots att kassaströmskalkyler i sig i princip kan anses vara ett godtagbart sätt att bestämma marknadspriset för aktier i bolag som inte noterats på börsen, kunde de kalkyler som presenterats inte betraktas som tillförlitlig utredning om vilket pris som skulle ha använts vid en överlåtelse mellan sinsemellan oberoende parter.

Eftersom något jämförelsepris som skulle ha grundat sig på händelser som kunde jämställas med de som var aktuella i detta fall inte stod till förfogande och det avkastningsbaserade värdet på B Ab inte hade klarlagts på ett tillförlitligt sätt och eftersom B Ab:s förmögenhet enligt bolagets balans i huvudsak hade bestått av finansieringstillgångar, kunde som B Ab:s gängse värde vid efterbeskattningen betraktas B Ab:s substansvärde. Att använda substansvärdet som gängse värde var inte fel heller av den anledningen att C ASA, till vilket även överförts andra koncerntillgångar, omedelbart efter börslistningen hade ett lägre marknadsvärde än substansvärde.

Inte heller den omständigheten att i C ASA vid börslistningen fanns en 20 procents minoritetsägarandel var i detta fall tillräckligt för att visa att köpeskillingen motsvarade marknadspriset.

Följaktligen hade till bolagets inkomst vid efterbeskattningen kunnat läggas ifrågavarande belopp. Med hänsyn till de åtgärder med vilka bolaget hade försökt klarlägga det gängse värdet samt att den fråga som besvären gällde kunde anses ge rum för tolkning, avlyfte högsta förvaltningsdomstolen dock den skatteförhöjning som påförts i samband med efterbeskattningen.

Skatteåret 2004

Lagen om beskattningsförfarande (1558/1995) 31, 32 och 57 §